20 augusti 2009

Scene fra Christian den syvendes hof

På bibliotekets söksida blev jag underrättad om att den enda bok som står att finna med Kristian Zahrtmanns målningar finns på vårt konstmuseums bibliotek. Innan det sökte jag på Adlibris och kom fram till att det i dag inte verkar finnas någon ny edition av denne konstnärs verk. Det är lite synd tycker jag, det massproduceras verkförteckningar över olika uppmärksammade konstnärer, medan andra är nästan glömda och den information som finns är mycket knapphändig. Jag begav mig alltså till museet idag och leddes nerför trappor och in i ett litet rum med några fyllda bokhyllor, ett arkiv, ett bibliotek. Där fanns mycket riktigt en smal liten utgåva med Zahrtmanns verk, på danska dessutom. Där hittade jag målningen jag letade efter, då den inte finns i tillfredställande storlek på internet;

Kristian Zahrtmann: Scene fra Christian den syvendes hof, 1873


Jag återvänder ständigt till detta, det är nog en historia jag är fast i för resten av livet, tack vare Livläkarens besök. Denne danske konstnär, Zahrtmann var mycket intresserad av det egna landets historia, och givetvis fångades han av det som utspelade sig vid det danska hovet på 1770-talet. Fascinerad, som jag. Såvitt jag kunde tolka den danska texten, så var det 100-års jubiléet av Struensees fall som gav honom inspirationen att porträttera livet vid hovet just då. Han tog sig till Amalienborg, Christian VII:s palats, för att studera omgivningen för att kunna avbilda den så autentiskt som möjligt. Detta var alltså på 1870-talet. Då ledningen där fick reda på vad målningen skulle föreställa blev de lite tveksamma, tog kontakt med Zahrtmann, sade att han borde vara försiktig, drottningen Caroline Mathilde hade två barnbarn kvar i livet. Det som ansågs mest opassande var framställandet av den sinnesjuke Christian VII; han ligger på schäslongen och leker med en papegoja (för övrigt en symbol för frivolitet och vällust). Det ansågs opassande. Zahrtmann förklarade att det är Caroline Mathilde han ställer i centrum, kungens sinnesjukdom förklarar hennes bryderi (brøde stod det, jag kan inte komma på något annat ord som liknar eller passar in i sammanhanget). Det är en intim miljö, drottningen spelar schack med hovläkaren Struensee, som fixerar henne med blicken, han är betagen. Caroline Mathilde är upptagen av sitt nästa drag. En hovdam betraktar spelet mellan dessa två.

Den dåvarande drotttningen ville se denna målning och Zahrtmann fick senare veta att man kunde tänka sig att köpa tavlan. Men han hörde då ett rykte om att detta bara skulle göras för att dölja målningen för allmänheten och han tackade bestämt nej. Sedan beskrevs hur mycket tid han lade ner på att avbilda rokokomiljön så bra som möjligt, hur uppslukad han var av sina pågående projekt illustreras också av en anteckning där Zahrtmann beskriver hur han en dag gick på gatan och såg framför sig en vacker ung man som påminde honom om Struensee. Han följde efter honom och tog till slut kontakt, han berättade för mannen - Knut Sehested - att han var konstnär och höll på att porträttera en "Afdöd" :), som han liknade och han undrade om han kunde tänka sig att sitta modell för honom. Mannen var just då upptagen av en examen, men sade att han kunde sitta för honom några timmar per dag.

Så föddes tavlan. Zahrtmann var mest intresserad av drottning Caroline Mathildes öde, och han återvände till detta tema senare i livet, jag tror det finns sammanlagt tre "Scene fra Christian den syvendes hof", men de andra fanns tyvärr inte inkluderade i boken. Zahrtmanns stil är annars inte helt min kopp av te, 1800-tals konst har - med några få undantag - inte alls samma effekt på mig som renässansens, barockens och rokokons, men här är jag så intresserad av motivet att det inte gör någonting. Det är en fin målning, och jag försjunker lätt i den, men den stör mig ändå lite. Det som stör mig är att det är en rekonstruktion, en produkt av Zahrtmanns fantasi, han har inte bevittnat detta, och på den tiden allt detta pågick skulle inget vittne ha kommit på tanken att avbilda en dylik scen. Om det ens fanns vittnen. Man kan alltså inte riktigt leva in sig i känslan av att så var det, det här hände verkligen en gång, så här såg det ut.

Därför har jag denna känsla av något falskt, som alltid, när jag betraktar 1800-tals målningar som återger 1700-talet. Jag är säker på att det var engagerande och spännande då, men idag känns det platt, efterapat. En tid härmar en annan tid - det är ganska ointressant för en eftervärld med facit i hand. Men trots detta är Zahrtmanns målning ändå mycket skickligt gjord, tycker jag, känslan av rekonstruktion är svårare att upptäcka än hos andra historiska målningar jag sett. Självklart saknas rokokons genuina stil jag automatiskt vill se då jag betraktar en målning med 1700-tals tema. På museet var de vänliga nog att låta mig ta en färgkopia av målningen. Tyvärr har jag ingen scanner så jag kan inte ladda upp den här (och den skulle vara i tillfredställande storlek). Men jag har ett fotografi, som ger åtminstone en närbild:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar