Simone de Beauvoirs Den inbjudna

"Xavière fanns till med en självklar styrka som hade trollbundit Françoise och den hade förlett henne att ge Xavière företräde och utplåna sig själv. Det hade gått så långt att hon såg platser, andra människor och Pierres leenden med hennes ögon. Nu uppfattade hon bara sig själv via Xavières känslor och försökte smälta samman med henne. Men det var omöjligt och det ledde enbart till att hon förintade sig själv."

Detta är min första bok av Simone de Beauvoir, trots att jag haft Det andra könet nu i bokhyllan ett tag. (Varför jag inte läst ut den? - Andra böcker kom emellan. Lätt hänt när det handlar om en tjock bok...). Jag är så glad att jag följde den halvhjärtade impuls som grep mig en eftermiddag på biblioteket och sträckte ut handen efter Den inbjudna, för att förstrött läsa baksidan, vända och vrida på den, jag hade ju läst om den förut - och slutligen, låna den med ett Varför inte?

Och en sådan fantastisk bok att försjunka i och analysera, att läsa om många gånger! Jag trivs redan när huvudpersonen Françoise som barn försjunker i filosofiska funderingar över huruvida den "trötta" jackan som hängts över stolsryggen kan existera då den själv inte är medveten om det.
Françoise Miquel är författare och livskamrat till regissören och skådespelaren Pierre Labrousse. De lever i ett så kallat öppet förhållande - där den "nödvändiga kärleken" ger utrymme för "tillfälliga kärlekar".
Och så är det en gång då Françoises yngre väninna Xavière kommer och hälsar på i Paris. Hon betraktar omgivningen med håglös nonchalans, samtidigt som hon längtar efter att ge sig hän, uppleva något äkta, se världen. Hon avundas Françoise som sett så mycket. Françoise i sin tur känner för henne och vill att hon skall lyckas i livet, en av anledningarna till att hon bjudit henne till Paris.

Den slutliga lösningen blir att Xavière får bo kvar tillsammans med Françoise och Pierre på deras hotell, istället för att i förtid återvända till den lilla hemstaden Rouen. De börjar umgås alla tre, och Xavières stundtals provokativa nonchalans och egoism roar och fascinerar Pierre. Françoise ser till en början tyst på. Det har hänt förut - Pierre har haft förbindelser och flirtar med yngre kvinnor, dock aldrig på detta sätt, i hennes omedelbara närhet. Hon börjar lägga märke till små förändringar i Pierres beteende, hur deras motto - De två är ett, och inte två separata individer - ibland inte gäller alls, hur det stundtals är som ett förräderi. Eller inbillar hon sig bara?

Xavière är svår att tillfredställa. Hon vill inte arbeta, fnyser åt lojalitet och självuppoffrande kärlek, ändå vill hon göra något, hon vill bli något men är i grund och botten vilsen, har ingen aning om vart livet kommer att ta henne.

Ofta under läsningens gång tänker jag vilken oerhört komplicerad situation det är, dumma lilla Xavière som egentligen inte vet vad hon vill och inte borde hamna i denna härva - för det blir ett triangeldrama, Françoise älskar Pierre som älskar Xavière. Vänskapen mellan Françoise och Xaviére. Kärleken mellan Françoise och Pierre. Det enda Xavière till fullo är medveten om och ständigt hävdar är hennes egen, allsmäktiga existens. Det är detta som gör Françoise sjuk till slut. För Xavière börjar dominera deras tillvaro, en lyckad dag börjar hänga på ett leende, eller en sur min.

Det blir slutligen - från Françoises sida - en kamp mot ett främmande medvetande, med precis lika höga krav på bekräftelse och erkännande som hennes eget jag, det blir obehagligt påtagligt. Vad göra när man blir så beroende av en människa? När man måste kämpa för att ens eget jag skall betyda något, när ens egen existens med lätthet kan förbises, om detta andra medvetande väljer att bortse från det? Det jag inte ser - det finns inte. De kvalfyllda stunder då Françoise promenerar på en gata och inser att i just den stunden sitter Pierre och Xavière på ett café - och i just den stunden existerar hon inte för dem. Hon befinner sig i periferin;

"Hon hade en plågsam känsla av att vara landsförvisad. I vanliga fall låg Paris centrum där hon råkade befinna sig. Men idag var det annorlunda. Paris centrum var det kafé där Pierre och Xavière hade slagit sig ned och Françoise drev omkring i namnlösa ytterområden."

Tänk hur man påverkas av andra medvetanden! Hur allt som existerar runt oss i slutändan är helt beroende av om vi uppfattar/upplever det eller ej!

Och mitt i allt detta, dessa relationer, kärlek, svek, tvivel, frustration - olidligt till slut.

Allt så intensivt, väsentligt!

Och så den mening av Hegel, som finns i början av boken; Varje medvetande eftersträvar det andras död - de Beauvoir skulle inte ha kunnat välja ett bättre citat.