17 februari 2010

Helt spontant

A Taste of Honey (1961)



Älskar denna film!! Den är så härlig.

(Först Lolita (1962), sedan Blondie in Love och så nu denna... jag börjar få bort mina fördomar mot gamla svartvita filmer... eller så har jag bara lyckats pricka rätt när det gäller bra och kontroversiella filmer...)

13 februari 2010

Musikpaus



Antonio Vivaldi: No.8 A major op.3, RV 522, Allegro, Larghetto e spiritoso, Allegro

12 februari 2010

The Collector

Första gången jag läste John Fowles The Collector (sv. Samlaren) stoppade jag in den långt bak i mina föräldrars bokhylla för att slippa se den. Jag hade länge ett hatkärleksförhållande till denna bok. Budskapet var överväldigande och huvudkaraktären Mirandas livsfilosofi så vacker, äkta och nära min egen att jag skulle ha jublat över boken om den inte ramades in av en sådan fruktansvärd och frånstötande handling. Den simpla människan och fjärilssamlaren Frederick Clegg vinner på lotto och är plötsligt rik. Han slutar på sitt jobb och en situation uppstår där han har alla pengar och all tid i världen han kan önska sig. Detta är början på hans förverkligande av en hemlig fantasi, han har sedan en tid tillbaka fattat tycke för den vackra konststudenten Miranda. Varje gång han ser henne i staden markeras detta med ett X i dagboken.

Så småningom köper han ett gammalt hus med rymlig källare och börjar att inreda den. Han börjar leka med tanken på hur det skulle vara att ha Miranda som sin permanenta gäst.

Låter som en obehaglig thriller, eller hur? En kväll kidnappar han Miranda och för henne till husets källare, som han inrett enkom för hennes skull. Han hoppas att de - så fort hon vant sig vid den nya situationen - så småningom ska lära känna och förstå varandra, och att hon skall fatta tycke för honom.

Självklart är hela denna plan katastrofal och dömd att misslyckas, men den är även katastrofal på ett djupare plan, ett plan som Frederick inte tänkt på; detta är inte bara ett möte mellan två människor under ovanliga omständigheter, det är även ett möte mellan två vitt skilda världar. Det är inte bara fråga om en klasskillnad - Miranda överklass, och Frederick en uppkomling - utan en skillnad i tanke-och känslovärld. Miranda älskar konst, litteratur och musik. För Frederick är allt detta något som han inte förstår sig på, något som snobbar ägnar sig åt för att vara speciella, något som egentligen saknar mening. Under bokens gång försöker Miranda få honom att förstå, introducerar honom för konst och litteratur, försöker desperat få honom att känna något, tills hon inser att det är dödsdömt, alltihop. Det är bådas tragedi; de står båda inför den människa de allra minst förstår och allra minst vill förstå.

Visst klassas den här boken som en thriller - det vill säga, så länge man läser allt ur Frederick Cleggs perspektiv ter sig det hela som en thriller; man följer en psykopats tankar och försök att rättfärdiga sig själv. Men då man kommer till bokens andra del - Mirandas dagboksanteckningar - det är då symboliken slår till, det är med denna andra del, detta psykologiska porträtt, denna tankevärld, denna filosofi som bokens metafor till fullo tillåts veckla ut sina blad. Jag minns hur träffad jag var av dessa dagboksanteckningar då jag första gången läste boken - så mycket som jag själv tänkt, känt, ja, till och med skrivit i min egen dagbok! Det var en svindlande identifikationschock, om man kan uttrycka det så.

Och tänk - så fort boken byter perspektiv, hoppar över till Frederick Cleggs hjärna, så är man inne i thrillern igen.

Det är otroligt hur John Fowles lyckats förena dessa två historier.

När jag nu läst boken en andra gång reagerar jag inte längre lika våldsamt på allt det obehagliga i den, nu värdesätter jag den tvärtom än mer för det djupare planet, allt det som författaren egentligen vill ha sagt. Trots att den hemska upplösningen fortfarande lämnar en känsla av obehag efter sig.

10 februari 2010

5 februari 2010

Ja, ja, ja!

I maj kommer Jette A. Kaarlsbøls andra bok Din nästas hus ut. Jag hoppas att denna komposition är utförd med samma bravur som Den stängda boken.

3 februari 2010

Dagens detalj

ur Jean-François de Troys Lecture de Molière, ca. 1728

2 februari 2010

The phenomenal New York Times bestseller och kanske inte riktigt min kopp av te

Jag typ impulsbeställde två böcker för en vecka sedan tack vare Bokhora. Nämnda böcker är The Class och Doctors av Erich Segal --- jag är inte alltid en människa vid mina sinnens fulla bruk, för normalt sett köper jag inte böcker som det står "THE PHENOMENAL NEW YORK TIMES BESTSELLLER" och dylikt på, och där lovpris av boken dominerar baksidan. Och så läser jag första sidan ur Doctors och tänker "Å, herregud, vad har jag gjort", för där står saker som "The silver-haired dean lowered his head, perhaps to signify he was deep in thought." Eller "The students waited in suspense". Eller "And with a sparkle in his blue eyes he added...". (Jag vet inte om dessa meningar ryckta ur sitt sammanhang illustrerar något som helst, det kanske bara är jag). Eller att det på försättsbladet till båda böcker står en kort presentation av huvudpersonerna och där hela presentationen avslutas med, på skild rad "they are the Doctors/the Class". Som en dålig såpa. Jag lider.

Man kan väl fråga sig varför jag beställde dessa böcker. Ni har ingen aning om vilken effekt ett välavvägt blogginlägg/kommentar kan ha på mig. Så just på Bokhora råkade dom väl skriva något om dessa böcker som gjorde att jag föll till föga. Jag tror det var något om fantastiska personporträtt/rikt persongalleri. Jag kanske tänkte på Anna Karenina i bakhuvudet, och så beställde jag. Jo, och så att böckerna är på engelska, det var nämligen jättelängesedan jag läste en bok på engelska, så på det sättet skadar det ju inte. Sedan lär väl dessa böcker höra till någons tonårsfavoriter också - det om något borde ju varna en, det om något är opålitligt. Vad har gjort intryck på mig själv i mina tonår?? Om man bortser från Per Olov Enquist och Shakespeare och en klar dragning mot skönare litteratur, så har jag faktiskt slukat (jag tycker att "sluka" böcker låter så äckligt på något vis, men tyvärr finns det inget bättre uttryck i det här sammanhanget) böcker av Anne Rice och Alexandre Dumas (Alexandre Dumas!). Så, kanske borde dessa Erich Segals böcker upptäckts ett par år tidigare.

Much ado about nothing. Jag vill för all del inte såra några Erich Segal-älskare som kanske råkar läsa det här. Och jag har ju faktiskt inte läst böckerna än. Och det lär jag ändå göra, då de nu ligger här framför mig. På engelska.

***

Men jo, nu minns jag dragningspunkt nummer två: båda böcker handlar om unga människor med hela livet framför sig, och som studerar på Harvard, och så handlar det om vad det blev av det där livet sedan. Det kändes aktuellt.

***

Usch, vet ni vad det värsta skulle vara. Om jag skulle tycka om böckerna efter att ha läst dem. Det skulle kännas så ordinärt, först klagar jag på ett ytligt/klichéartat språk och sedan hyllar jag dem... nej, det lär nog inte hända. Äh, vi får se. Det där sista skriver jag för att mildra det hela, känner mig som en jobbig, fördomsfull litteraturelitist ibland.

1 februari 2010

Intåg i februari månad


Tänk, dessa "intåg"-inlägg har jag nästan slutat med. Men nu kommer det igen. Intåg i bedrövligt korta februari månad. Jag infogar en vacker målning av Jean-Antoine Watteau (mon amour, han också) och hoppas innerligt på att alla studentprov går bra (eller alla och alla, det är bara ett i februari, det är i mars det drar i gång på riktigt). Och så måste jag plugga, på riktigt, för jag har blivit så förslappad den senaste veckan, bara läst böcker och tittat på film och låtsats som att jag inte behöver renskriva/läsa historia. Men nu är det andra tag alltså.


Läs förresten Etgar Keret. Jag läser hans Goda intentioner, jag älskar bra novellsamlingar, Åtta procent av ingenting får bli nästa projekt då jag får lite fritid...